RÄTTELSE: I en tidigare version av artikeln talades felaktigt om gränsen för direktupphandling. Det författaren undersökt är tröskelvärdet.
”Tröskelvärdet som strategisk spelplan” är titeln på ett examensarbete i nationalekonomi som lades fram av Anny Eklund vid Uppsala universitet sommaren 2021.
Syftet har varit att undersöka om det går att bevisa att det förekommer manipulation av upphandlingsvärden för att komma under tröskelvärdena, och därmed omfattas av det mer flexibla regelverket.
Författaren har studerat 468 upphandlingar från annonsportalen E-avrop. 250 är under tröskelvärdet och 218 över tröskelvärdet.
Slutsatsen är att det finns en förhållandevis hög koncentration av upphandlingar precis innan tröskelvärdet för respektive typ av upphandling. Andelen minskar sedan märkbart efter tröskeln. Detta indikerar på ett avvikande beteende kring tröskelvärdet, enligt författaren.
För att statistiskt testa om andelen upphandlingar vid tröskelvärdet uppvisar en oregelbundenhet nog att anses som manipulerade används ett så kallt manipuleringstest.
Slutsatsen är att finns bevis för att manipulering av upphandlingsvärden förekommer på den svenska marknaden. Främst är de kommunala verksamheterna som manipulerar, enligt uppsatsen.
”Eftersom det rättsliga ramverket är konstruerat för att maximera samhällsnyttan blir ett manipuleringsbeteende direkt oförenligt med att nå en högre välfärd”, skriver hon.
Om manipuleringen görs för att spara tid och pengar eller om det handlar om korrupta upphandlare går det däremot inte dra några slutsatser om, enligt författaren.
Hon rekommenderar nu fler studier.
”Det behövs ett trovärdigt, statistiskt säkerställt resultat för varje enskild sektor för att kunna spåra och undersöka manipuleringen vidare. I samband med det är det relevant att också granska varför upphandlande myndigheter manipulerar värdena, något som skulle kunna klargöras med exempelvis anonyma intervjuer”, skriver Anny Eklund.
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
När det talas om tröskelvärdet menar författaren då ”faktiska tröskelvärdet” eller direktupphandlingsgränsen?
Författaren talar om tröskelvärdet, inte om direktupphandling. Artikeln har tillfogats en rättelse.
Vad är det man vill åstadkomma genom att använda förenklat förfarande mot öppet förfarande genom fusk med omfattningen? Vilken flexibilitet är det man är ute efter? Min erfarenhet som upphandlare och nu på senare tid som anbudsgivare är att UM mycket sällan använder möjligheten att förhandla (undantaget några riktigt stora upphandlingar) och behandlar upphandlingen (kvalificering, kravställning etc.) på samma sätt oavsett förfarande. Tidsaspekten kan väl inte heller vara så enormt lockande nu när minimitiden för öppet förfarande sjunkit jämfört med tidigare lagstiftning. I andra länder med ett mer flexibelt regelverk under tröskelvärdet förstår jag lockelsen, men jag förstod det som att studien är begränsad till svenska upphandlingar (i e-Avrop).
Bra ämne för ett examensarbete, en eloge till Anny.
Jag tror att detta är en sanning som är känd för oss alla upphandlare. Däremot så tror inte jag att det är upphandlarna som är korrupta utan det är okunskap hos kravställarna kombinerat med, i de flesta fall, avsaknad av ett strategiskt inköpsarbete och planering av upphandlingar. Konsekvensen blir i många fall tidsbrist vilket leder till att det sparar dagar genom att använda förenklat förfarande med minimal annonseringstid. Konsekvens – Färre anbud och mindre risk för överprövning. Räknar man dessutom in alla direktupphandlingar som genomförs med det enda syftet att undvika gällande tröskelvärde och/eller direktupphandlingsgräns så blir problemet ännu större.
Direktupphandling ofta sker ute i verksamheten. Det är uppdragsgivaren eller beställaren som anger/beräknar värdet. När upphandlaren kontaktas går det rätt till.
Många kommuner har riktlinjer vid direktupphandling. Att flera anbud skall tas in över tex 100 000 SEK . Det följs inte heller. Något för kommunernas politiker att följa upp och studera.