Vitesbestämmelser är dock inte alltid så lätta att tillämpa och det är också komplext att häva ett avtal. Det måste vara så pass tydligt och klart att det är ett avtalsbrott och att felet inte kan avhjälpas. Om det är ett avtalsbrott och när det blir väsentligt, är en juridisk bedömning som kräver stor kunskap om innehållet i ramavtalet.
Den som häver ett avtal behöver också följa proceduren för hävning. Ofta är det juridiskt enklare att behålla avtalet och låta det löpa ut, vilket nog ofta sker i praktiken.
Det är viktigt att man funderar igenom påföljder som viten och hävning noggrant. Det här man i slutänden kan hamna, och där LOU ställs på sin spets.
I den första delen av två artiklar analyserar jag först ett mål från hovrätten, mål T 536-13. Därefter beskriver jag hur hjälpregler för rättelse och hävning, i förekommande fall kan underlätta en rättslig bedömning.
I del 2 beskriver jag skälen för att ha en strängare hävningsregel i offentliga kontrakt, samt förslag på en sådan bestämmelse.
Syftet med artiklarna är inte att misstänkliggöra leverantörer – men det måste finnas en tydlighet. De flesta sköter sig utmärkt, men i förekommande fall bör man ha koll på detta.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål T 536-13
I mål T 536-13, prövades frågan om skadestånd på grund av avtalsbrott.
Flera kommuner upphandlade i samverkan livsmedel. Kontrakt tecknades avseende flera varugrupper med en leverantör. Sedan avtalet trätt i kraft uppkom oenighet mellan parterna i fråga om prisjusteringar, och kommunerna hävde ramavtalet.
Leverantören yrkade på skadestånd på grund av avtalsstridig hävning medan kommunerna hävdade att de haft rätt att häva avtalet på grund av leverantörens avtalsstridiga prisjusteringar.
Efter att ha konstaterat att de enskilda uppsägningspunkterna i avtalet inte var tillämpliga, prövade hovrätten uppsägningen mot den generella hävningsbestämmelsen i avtalet. Av punkten 31 i avtalet framgick att avtalspart hade rätt att häva avtalet om motparten i väsentligt avseende inte uppfyllde sina åtaganden enligt avtalet och rättelse inte skett utan dröjsmål efter skriftligt påpekande.
Det fanns enligt hovrätten konstaterade avtalsbrott (i form av otillåtna prishöjningar) från leverantörens sida i tre avseenden. Men ena avtalsbrottet hade rättats enligt vad man kan kräva (och det saknades utredning om vidare avtalsbrott). Det andra avtalsbrott var inte allvarligt nog (i varje fall det som hade visats). Vad gäller det tredje avtalsbrottet, så hade kommunerna visat ”i viss utsträckning“ att prishöjningar utan godkännande hade skett för en tredje kategori av produkter, men enligt hovrätten var det oklart hur stora dessa var, vilket hade betydelse för väsentlighetsbedömningen.
Sammantaget ansåg inte hovrätten att det stod klart att avtalsbrotten varit väsentliga.
Enligt hävningsbestämmelsen skulle även leverantören genom skriftigt påpekande ges möjlighet att vidta rättelse. I avtalet angavs inga formkrav för sådant skriftligt påpekande, men hovrätten ansåg att det för hävning krävs, att avtalsbrott är så väsentligt att det kan läggas till grund för skriftligt påpekande, att det av meddelandet måste vara klart och entydigt vad som ska rättas till, att mottagaren inser att begäran framställs mot bakgrund av möjligheten att häva avtalet, samt att avtalsbrotten inte har rättats inom angiven tid.
ANALYS:
Domen visar på betydelsen av att noggrant granska alla omständigheter för den som vill häva ett avtal. Det måste vara oerhört konkreta och tydliga avtalsbrott. Man behöver vara väldigt specifik när man skriver avtalet, och när man tolkar det.
Det är också viktigt att vara noggrann med hur reklamationen ska göras och när, även om det inte var en fråga i målet. Det krävs åtminstone en neutral reklamation inom skälig tid, vilket innebär att tydliggöra att avtalsbrott föreligger.
Hovrätten har dock ställt upp vissa innehållsmässiga krav på en rättelseanmodan, som är en särskild reklamation för påföljden hävning.
Även om väsentlighetskravet hade varit uppfyllt hade kommunerna inte följt proceduren för hävning.
Precisering av rättelse och hävning
Det förekommer att beställare lägger in hjälpregler i avtalet för situationer som kan förutses, vad gäller väsentlighetskriteriet. I vissa fall är det solklart vad som är väsentligt avtalsbrott. I andra änden finns avtalsbrott som är försumbara. Men de svåra bedömningsfrågorna hamnar oftare i mitten. Det kan vara att leverantören inte fullföljer avtalet vid upprepade tillfällen, även om inte varje avtalsbrott är väsentligt.
Om avvikelser uppstår vid upprepade tillfällen måste det finnas möjlighet att häva, även om det rättar till sig efter varje gång (och oavsett om varje avtalsbrott har reklamerats), eftersom varaktiga avtal bygger på tillit.
Rättelseklausuler gör därför ibland undantag för upprepade avtalsbrott. Det kan också vara svårt att ”rätta” isolerade avtalsbrott.
En precisering kan därför vara att för avtalsbrott som upprepar sig vid flertal tillfällen (av samma eller olika slag) kan hävning ske omedelbart.
Det kan vara svårt att definiera ”upprepade avtalsbrott”, till exempel minsta antal avtalsbrott. Det är många variabler som ska vägas in. Om leverantören i ett städavtal inte tömt papperskorgen tre gånger, är det inte tillräckligt för hävning. Det kan därför vara bättre att låta omständigheterna avgöra vad som är upprepade avtalsbrott.
En annan parameter är rättelsefristen. För vissa typer av avtalsbrott kan 30 dagars frist uppfattas som väldigt lång tid. Även om det kan leda till diskussion om tolkning kan rättelse ”inom skälig” tid vara att föredra.
Man kan också tänka sig olika frister för olika typer av avtalsbrott. Men liksom med antalet avtalsbrott ser inte verkligheten alltid ut så, att man kan förutse olika situationer. Verkligheten är ofta något annat och mer komplext än man föreställt sig.
Frågan är om man kan lätta upp kravet på att varje avvikelse ska reklameras, utan att avvika för mycket från avtalsrättslig sedvänja?
För att detta ska bli rättssäkert bör beställaren efter upprepade avvikelser påtala risken för att man närmar sig hävning. Då får leverantören en möjlighet att förbättra sig, och kan invända mot beställarens bedömning av väsentligheten.
TEXT: Viktor Anseus, upphandlare
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Intressant ämne, ser fram emot del 2 med det innehåll som utlovas där!
Vilket lands lagstiftning ska tillämpas för avtalet? Svensk? Annat EU-lands, EES-lands eller kanske ”3:e-lands”…?
Kanske en Intressant frågeställning att reflektera djupt över – inte minst i dessa dagar av utveckling mot digital suveränitet i Europa?