Men när jag är ute och träffar upphandlande organisationer och leverantörer så säger alla samma sak – det är väldigt sällsynt.
Låt oss backa bandet. En grupp av leverantörer kan lämna ett gemensamt anbud i en upphandling vid både direktivstyrd och icke-direktivstyrd upphandling. Om det krävs för kontraktet kan den upphandlande organisationen kräva att en sådan grupp ska ha en viss juridisk form om de blir tilldelade kontraktet, samma sak gäller vissa krav på hur samarbetet ska fullgöra kontraktet.
Den bortre gränsen för hur och vilken typ av samarbete det gäller sätter konkurrensrätten. Enligt denna gäller som huvudregel att företag inte får samarbete om det begränsar konkurrensen. I värsta fall så riskerar ett samarbete att skapa en kartell, och det är förstås inget som gynnar den offentliga affären.
En utgångspunkt enligt konkurrenslagen är att företagen i samarbetet inte har egen kapacitet att uppfylla de krav som ställs i upphandlingen. Men detta steg borde vara tämligen enkelt att kunna bedöma, och varför skulle företagen samarbeta om de ändå hade egen kapacitet var och en?
Min utgångspunkt är att det största hindret är komplexiteten och osäkerheten att inleda ett samarbete inför anbudsgivande. Frågor som ansvar, ekonomi och bevakande av egna intressen spelar en stor roll här. En riskbedömning helt enkelt. Vad händer om allt inte går som tänkt?
Det kan även vara känsliga uppgifter om företaget som riskerar att hamna i andra företags händer, men dessa gränser sätts förstås inom samarbetet. Det är trots allt företagen som bestämmer vilka uppgifter som de vill och måste utbyta.
Trots utmaningarna kring samarbete tycker jag att fördelarna vida överväger nackdelarna. Det kan vara allt från att kunna bidra till att lösa både enkla och komplexa lösningar och samarbetet kan leda till bättre resultat och kostnadseffektivitet.
Framför allt skulle det bidra till att små och medelstora företag enklare skulle kunna delta i offentlig upphandling. Drömscenariot hade varit att det fanns en standardmall om hur samarbete skulle kunna genomföras, men detta är svårt då behoven och omständigheterna skiljer sig åt upphandlingarna emellan.
Den första frågan som leverantörerna bör ställa sig är att identifiera själva syftet med samarbetet och vad som vill uppnås. Tänk även på att dokumentera överenskommelser och avtal för att undvika tvetydigheter och framtida tvister.
Sen är det ”bara” att ge sig in och börja lämna anbud. Ett gott samarbete kan sedan leda till fler offentliga affärer som företagen annars aldrig hade kunnat få tillgång till. Jag tänker att möjligheterna är oändliga och det gäller att se samarbete som en affärsmöjlighet.
Ta tillvara på de möjligheter som upphandlingslagarna ger!
Magnus Johansson
Företagarna
Det stora problemet med konsortieanbud är ansvarsfrågan. Väldigt få leverantörer vill ta ansvar för andra leverantörers arbete så som sitt eget, vilket rimligen är ett krav från UM. Vidare tillkommer den mängd pappersarbete som krävs för att skapa gemensamma bolag eller i alla fall garantier för fullgörande enligt en princip för gemensamt ansvar. Som upphandlare förstår jag att bolagen tycker detta är krångligt då det blir oklart hur man ska svara vid en kvalificering. Vidare så ryser jag som upphandlare varje gång ett konsortieanbud/ansökan inkommer. Det blir alltid diskussion om ansvarsfrågan, särskilt vid entreprenader (där min beställarorganisation är oerhört skeptiska pga tidigare erfarenheter och vårt juridiska stöd ger rådet att kräva bolagsform AB eller enskild anbudslämnare).
Detta sagt, vore ibland bra för konkurrensen att faktiskt få in denna typ av anbud. Kanske någon handelskammare kan utforma ett standardåtagande för involverade parter framöver?
Dubbla marginalpåslag (marginal stacking) är ett naturligt hinder. Om möjligheten för parterna att fakturerar kunden direkt kan det undvikas men jag har aldrig sett ett sådant exempel – finns ens den möjlighetn?