EU-domstolen uttalar sig om frågor om krav på ställande av säkerhet för att få tillgång till rättsmedel i två förenade mål från Rumänien.
Det ena målet vid den rumänska domstolen rörde en upphandling av molntjänster och det andra målet rörde en upphandling av en entreprenad.
I båda fallen hade leverantörerna anfört klagomål på upphandlingarna vid statens nämnd för tvistlösning. Nämnden avvisade klagomålen med motiveringen att leverantören inte ställt någon garanti för gott uppträdande i enlighet med vad som föreskrivs i rumänsk lag. Garantins storlek bestäms i form av en procent av kontraktets uppskattade värde, dock högst 25 000 euro vid varu- och tjänstekontrakt och 100 000 euro vid byggentreprenader. Garantin återställs senare till leverantörerna, oavsett utgången i målet.
Leverantörerna överklagade avvisningsbesluten till appellationsdomstolen i respektive region. Domstolarna vilandeförklarade målen och inhämtade förhandsavgörande från EU-domstolen för att få svar på om principen om ett effektivt domstolsskydd, enligt artikel 1.1 -1.3 i direktiv 89/665 och artikel 1.1-1.3 i direktiv 92/1, jämförda med artikel 47 i Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så att de utgör hinder för en nationell reglering som uppställer som villkor för att få tillgång till förfarandet för överprövning av en upphandlande myndighets beslut att sökanden ställer en garanti för gott uppträdande, till förmån för den upphandlande myndigheten, varvid denna garanti ska återställas till sökanden när förfarandet avslutats, oavsett utgången i detsamma?
EU-domstolen uttalade att bestämmelserna syftar till att säkerhetsställa att det i samtliga medlemsstater finns effektiva rättsmedel så att tillämpningen av unionsbestämmelserna om offentlig upphandling säkerställs. Direktiven innehåller dock inga särskilda regler om villkoren för att utöva dessa rättsmedel.
När medlemsstaterna fastställer regler för domstolsprövning måste de säkerställa att det sker i enlighet med artikel 47 i stadgan så att reglerna fullt ut säkerställer rätten till effektiva rättsmedel och opartiska domstolar.
Ett krav om en garanti utgör en inskränkning i rätten till effektivt rättsmedel och kan endast vara tillåten om den är föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet, och om den enligt proportionalitetsprincipen är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
EU-domstolen konstaterade att den rättsliga grunden för garantin framgår klart och tydligt av den rättsliga regleringen, varför den ansågs föreskriven i lag. Vidare kunde inte skyldigheten att ställa garanti anses stå i strid med det väsentliga innehållet i rätten till ett effektivt rättsmedel eftersom den upphandlande myndigheten inte kan ta garantin i anspråk.
Den sista frågan att pröva var om garantin svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse, och om den är förenlig med proportionalitetsprincipen. Syftet med garantin var att förebygga att rättsmedel missbrukas och att förfaranden förhalas. EU-domstolen konstaterade att kampen mot missbruk av rättsmedel utgör ett legitimt syfte som inte bara främjar uppnåendet av syftena med de aktuella direktiven utan även, mer allmänt, en god rättsskipning. Vidare uttalade EU-domstolen att även om intresset av en god rättskipning kan motivera att tillgången till ett rättsmedel ges finansiella begränsningar, måste denna begränsning stå i rimlig proportion till det eftersträvade målet.
Vid en sammanvägd bedömning, och särskilt med hänsyn till att den upphandlande myndigheten inte automatiskt och villkorslöst kan tillgodogöra sig garantin om klagomålet återkallas eller avslås, fann EU-domstolen att kravet på en garanti inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet – att bekämpa missbruk av rättsmedel. Den nationella regleringen stod alltså inte i strid med de aktuella direktiven eller EU:s stadga.